Bergen tecknar en spetsig siluett i ett lila-blått sken. Havet skiftar i nyanser från mörkt djupblå till den klaraste turkos. Himlen är hög.
Vi är i byn Postira på ön Brac i kroatiska Dalmatien. De små husen i vit kalksten i den lilla hamnen ger ett värdigt och stabilt intryck. De andas ro. De vita små fyrkanterna i kontrast till de böljande gröna bergen och alla tusen nyanser av blå i himmel och hav går inte att se sig mätt på.
På de smala, kuperade stengatorna i byn lever vardagslivet sin gilla gång. Genom mörkgröna och mörkblå fönsterluckor sipprar livets diskussioner ut. Äldre farbröder, märkta av sol och vind, sitter och diskuterar högljutt och gestikulerande medan de röker sina cigarrer. Vita katter av olika storlek hoppar runt på trapporna mellan de små innergårdarna klädda med bouganvilla, vinrankor, oliv- och citronträd.
Tiden går långsammare här, kanske är det värmen. Saker är enklare. Mer äkta. Kanske är det att byn har bageri, slaktare och grönsaksmarknad istället för snabbköp. Kanske är det fiskebåtarna som så långsamt går ut och in i hamnen.
Och så doften. Doften från de alltid närvarande olivträden. Överallt finns de – klänger på berg och pryder åkrar. Hettan gör att den jordnära doften tycks bli ännu mer påtaglig. Ångan av oliver tycks ligga i luften.
Och så cerise – den fantastiska, cerise bouganvillan som klänger sig fast på de små vita stenklossarna till hus. Allt är så perfekt – och så totalt fritt från människans tillrättalagda och hippa designmani.
Det är så att hjärtat dör en smula, eller iallafall hoppar över några slag. På kvällspromenaden i bergen ovanför byn doftar olivträd och lavendel om möjligt ännu intensivare. Utsikten över kyrkan, havet och bergen på fastlandet är betagande. Solen går sakta ner över färjan som strävsamt tar kvällens sista tur mot Split.
Sista kvällen på ön sitter vi ensamma på en klippa utanför Postira. Solen är mild, vattnet blågrönt och ljummet, och bergen inbäddade i ett mjukt och kärleksfullt dis. Det slår mig hur få timmar på ett år vi i vår värld verkligen ägnar oss åt att verkligen se – se varandra och världen. Att känna dofterna. Eller vinden, hur ljummen den är utefter ryggen.
Aldrig har jag hört syrsorna spela så högt och med sådan livsglädje som den kvällen. Kanske är det en hyllning till himlen eller till det stora blå.
voyageoftheworld 