De polska pirogerna har en enkel fyllning av lök, potatis och keso, och smakar ljuvligt med smält smör. De liknar små kroppkakor, men i form av piroger. Lugnet har lagt sig över restaurangvagnen, till skillnad från under de första timmarna av resan mellan Gdansk och Wien då Polrails Intercity-tåg var mer än överfullt. Tacksamt nog klev den största delen av affärsfolket som gick på i Warszawa av i Katowice, en av södra Polens största städer.
Vi har färdats med samma tåg i sju timmar, och på vägen sett ett helt annat Polen än den spännande blandning av modern arkitektur och traditionella byggnader som kännetecknar området kring Gdansk, Gdynia och Sopot. Utanför tågfönstret passerar fyrkantiga klossar till hyreshus i olika grå kulörer. Städerna ligger tätt. Stationsbyggnaderna är vackra gamla tegelbyggnader, men runtomkring återkommer det gråa. Det är lätt att få en känsla av uppgivenhet; glädjen känns svår att skönja genom allt det gråa. Men givetvis finns den; i det gröna, i korna som betar på ängarna. I fjärran skymtar de vackra Tatra-bergen som blå böljande skuggor bortom de blekgula vetefälten.
Många tankar hinner passera förbi; sådana som ofta kommer till mig på resande fot. Att röra sig genom nya miljöer ger så mycket; till fots, per cykel, med buss, flyg eller tåg är oviktigt. Långt borta eller nästgårds. Ögonen blir mer alerta i nya miljöer. Sinnet mer skärpt. Smakerna smakar annorlunda, vetefälten doftar annorlunda, språket utmanar. Det går liksom inte att somna till och bli nonchalant mot livet!
Tåget passerar gränsen till Tjeckien, och det finns så många frågor jag vill ha svar på. Hur är livet för de som lever på landsbygden här? Vad är det normala för dem? Vilka drömmar har de? Det viktiga är att fundera, analysera och försöka förstå. Att odla sin ödmjukhet inför andra och andras sätt att se på saker. Att förstå iallafall en mikroskopisk del av varför världen ser ut som den gör. Att förstå att allt inte är som hemma.
Att tågpersonalen är sådär öststatligt sammanbiten som man föreställer sig, är väl kanske lite svårare att förstå, eftersom de ju faktiskt valt ett serviceyrke. Men eftersmaken av pirogerna är ljuv, och även om inte alla frågor får sina svar, är det något mycket vilsamt i att se ett helt land passera förbi, till ljudet av det regelbundna dunkandet från rälsen.
voyageoftheworld 